Första gången hos Psykologen

Jag har tänkt att jag ska skriva mycket personligt om hur jag känner, tänker  tycker här.  Det känns skönt att få formulera det jag tänker på och på det sättet tänka igenom , vad jag känner i nuet. Jag har börjat förstå att jag är väldigt bra på att rationellt efteråt analysera mig själv, vad jag tror jag menar med en sak jag gör och agera efter det.

(Tankar efter första gången hos psykogen. Lite och väldigt förkortat av vad hon berättade om vad forskarna kommit fram till. Hon är väldigt läst i olika områden och vad forskare säger från cell nivå)

Problemet är att min omedvetna sida är så extremt rörig, ( de sägs att det är ca 80% av våra handlingar är omedvetna) Jag har också fåt lära mig att bardomen är extremt viktig, och att det är olika faser i bardomen som påverkar en mer. Forskarna har kommit fram till att redan 2 månader innan manen befruktar kvinnan är det viktigt att han mår bra och äter och rör sig sunt, för det påverkar fostret.

Mint minne av vad hon sa:
Graviteten, efter halva tiden känner barnet känslor, för att kunna förbereda sig på verkligheten. Och hjärnan på barnet utvecklas efter hur kvinnan mår och allt är omkring henne.

0-2år Djup sömn
 Barnet påverkas extremt mycket! Allt som händer runt om går rakt in, men de kommer inte minas de men de kan påverka deras handlingar.

2-6år Drömmandet.
 Nu drömmer baren och kan ha väldigt svårt att skilja verklighet och dröm åt. Tex om Mamman berättar om när hennes far  drunknade, han barnet i vuxen ålder bli rädd för att dyka.

6-12 år Lätt sömn och även det man kan nå i trans.
Baren börjar vakna men är än inte helt medvetna, men påverkas fortfarande mycket av omgivningen.

12år -framåt vi har ”vaknat”
 Efter vi är ca 12år så är allt vi gör upprepade mönster på vad vi lärt hos som barn. De kan vara sånt som att mamman är rädd för spindlar så blir barnet de, för barnet har lärt sig att det är falligt.
Mycket intressant!

Jag blev sexuellt utnyttjad när jag var 13år i skolan av två som var ett år äldre än mig, under skoltid. Efter det spred dom ett ryckte att jag var en hora och slampa. Så jag fick höra det nästan varje dag i hela högstadier tiden .De som sa att  jag var en hora och slampa var alla i ungefär samma ålder, även  dom som inte gick på min skolla, sa det till mig.
 Jag har fått i läxa till nästa gång jag ska träffa henne(på söndag) att skriva ner minst 3st A4 sidor handskrivet. Om min första kille, året innan och när detta  hände och efteråt. Så  med andra ord ,när jag gick i 6:an och 7:an. Jag skriver ev. det här på bloggen, men det kommer inte att vara roligt att läsa!

Hon sa att jag var:
För snäll och trodde för gott om folk och därför blir jag utnyttjad och hamnar i konstiga situationer.
Att jag alltid försöker vissa en glad yta fast jag egentligen inte mår bra.
Att jag har väldigt mycket barn i mig!(kan vara både bra och dåligt)
å något mer…

Hon säger att har man upplevt en trauma som barn och inte rätt upp det är man kännslomässit kvar till viss del i den åldern.  Jag är kavar sen jag var 12 år. Vi ska jobba på att jag ska bli 29år och kunna älska mig själv.

Man kan ju undra om det hjälper och jag blir mindre slarvig då…  man kan ju hoppas att det har en sådan biverkning… :)

Sen sa hon i förbifarten ( har nog hört det innan) att stress ligger i bakre delen av huvudet och där snurrar allt omkring. Och det lågiska ligger i främre delen bakom pannan. Det kanske är så att jag hela tiden lever i ett omedveten stress och det är därför jag uppfattas som att jag tänker för mycket…

Hon sa också att jag har jobbat bra med mig själv efter allt jag har varit med om. Men att hon ringer någon när hon behöver hjälp med hemsidan för att hon har inte alla verktygen. Som att jag inte har alla verktygen för att reda ut mig själv, nu behöver jag hjälp. Så jag inte längre ska fly…

Jag tror att hon kan hjälpa mig väldigt väl!
Jag har faktiskt redan blivit lite suggen på att börja äta bättre , röra mig mer och skaffa egna barn utan att jag ske stressa in i något av det.  Mer en liten insikt i varför det är bra att leva väl, utan att hon har på något sätt sakt det...

Som sackt jag behövde därför en ny blogg. Jag har tagit mina två senaste in lägg på min andra blogg och lagt dom har , så att det ska bli enklare att förstå vad jag nu skriver om och varför jag började denna resa in i mig själv…

För en över en månad sen skrev jag följande tex, När jag nu läser texen så inser jag att jag satte huvudet i sanden å sprang…

Helt plötsligt vaknar jag upp i värkligheten sittandes på ett golv stirrar rakt fram på en svart stol, längst vägarna är det kartonger, påsar, kläder m.m, men inga möbler. Jag är skild! flyttade in i min nya lägenhet för snart en månad sen. Har inge ork eller lust att få i ordning lägenheten, vill inte bo där… saknar min gamla lägenhet! Jag vet att jag måste ta tag i mitt nya hem! Jag är stark, jag är stark, jag fixar detta!. Jag har haft mycket svårare kriser i mitt liv och fixat dom, jag fixar detta med!. Men ibland vill jag bara vara liten och att någon kramar om mig. När detta året började visste jag att det skulle bli ett händelserikt år, vad som än hände… sex månader senare är jag skild och har flyttat, hur gick det till?

Allt började egentligen med mitt senaste blogg inlägg, jag hade bestämt mig, gården kom först. Jag och Cristian partade om mitt beslut, som vi alltid pratar om allt. Han tyckte inte om att han inte kom först.(förståligt) Men hade han också valt gårdslivet hade även han kommit först. Tiden gick vi pratade inte så mycket mer om de, vi kollade upp adoptions byråer och skrev in hos på den obligatoriska föräldrarutbildningen. I slutet av maj kom jag i djupa tankar och började skriva en bok över det svåra händelserna i mitt liv, de händelser som jag aldrig pratar om, händelser som än påverkar mig i alla mina beslut och allt jag gör… jag behövde gräva djupt in, för att hitta svaren .

Boken blev inte klar, jag kom till när jag var ca 23år, sen var det för rörigt. Men jag hittade svaren… Jag kan inte ge upp en stor livs dröm till för någon annan. Jag blev inte dansare, inte för att jag var dålig – jag var väldigt bra och jag hade lyckats. men… livet kom i vägen… jag fick inte… ”han” ville inte…
Jag drömde om att bli dansare sen jag föddes, när den drömmen försvann blev jag förkrossad. Det tog mig flera år innan jag började dansa igen. Gårdsdrömmen har för mig blivigt som dansdrömmen var. Cristian är inte som ”han”. Cristian skulle aldrig någonsin förbjuda eller förhindra mig att göra det jag vill. Men mitt beslut, min dröm, om vad jag vill göra i framtiden påverkar i alldra största grad den jag är tillsammans med. Det kändes som jag tvingade in han i något han inte vill, en livs still som inte var hans.
Under alla våra år tillsammans har vi lev på hans viss ( 40timmars/ veckor) Cristian är min bästa vän, han kan mig utan och innan, jag älskar han för den han är. Men jag insåg också att det var allt. Han var min bror inte min man. Det känns så, för att vi inte har så mycket fysisk kontakt, som jag vill. Cristian älskar barn och skulle bli en fantastisk far. Jag vet inte om jag vill ha barn, kanske. Jag och Cristian skulle ha väldigt svårt att få barn ihop, om vi skulle leva ett gårdsliv. Eftersom han är allergisk och då inte kan hjälpa till ute när jag skulle vara hög gravid eller amma. Våran lösning var adoption. Sen har jag alltid villat adoptera. Det finns ju redan barn i värden som behöver föräldrar. ( vi har avbokat hos från föräldrakursen)

Nästan i slutet maj sa jag till Cristian att jag var osäker på oss … Då svara han -ska vi skiljas?. Det var inte så drastiskt jag hade tänkt mig, då… Dagen efter var min lilla systers examensdag, Cristian skulle ha varit med, men ha hade då bestämt sig helt att vi skulle skiljas. Han orkade inte träffa min familj då. Efter det borde han på veckorna hos sina bästa kompisar medans jag försökte vara bort rest på helgerna. Jag skulle flytta! Började söka lägenheter, skrev brev till bostadsförmedlingar, vi pratade med banken. Jag fick napp på ett brev. Från samtalet från bostadsförmedlingen till inflytning tog det 1,5veka. En 2:a på 58kvm, med balkong i samma hus som två av mina bästa vänner. 1 hands kotrakt.

Läget kunde inte varit bättre, men… jag saknar min gamla lägenhet. Det som är bra i allt är att jag och Cristian inte på något viss är ovänner.Då hade det varit mycket svårare! Vi tycker att det är tråkigt det som hänt. Men vi är väldigt överrens om att skilsmässa är det rätt valet för hos. Vi båda är väldigt måna om att förbli vänner. En så länge funkar det jätte bra! Jag hoppas att han snart hittar en bra tjej. (Jag försöker uppmuntra honom lite med att finna en ny kärlek). Cristian är en helt fantastisk människa och jag tror och hoppas att han kommer hitta en jätte bra tjej som han kan leva med och få barn med. Självklart är jag även rädd för den dagen han hittar någon, för tänk om hon inte accepterar våran relation. Cristian och jag pratar fortfarande om allt, han säger att om den nya tjejen inte skulle accepterara mig skulle hon inte vara något för han… tiden ger alla svar…

Mina egna tankar om framtida förhållanden… Det tog inte slut med Cristian för att jag skulle rusa in i något förhållande. Med att jag valde gårdslivet valde jag även indirekt ensamheten. Jag kan aldrig förvänta mig att någon vill dela deta livet med mig. (”även om de får halva kungariket :) eller kan någon de...Det jag mannar med att dela livet, med mig, på gården, är självklart inte att man måste bli ”dräng” som jobbar heltid där. Utan att man vill dela den livsstilen som kommer med gårdslivet. Personligen så tror jag att man behöver ha intressen, intryck och jobb utanför gården för att orka.

Jag fick frågan ganska nyligen – vem är du? Min första tanka var så klart jag är jag! Men det är inget svar… Nästa tanke var- jag vet inte! Men det är inte sant… Sen tänkte jag – jag är lätt att lära känna! Det är jag nog inte… Jag ska ge det ett försök en gång till i dag: Jag är en glad, ärlig, social ,driven omtänksam kameleont! ( jag har nyligen kommit på att jag ofta kan vara en reflektion av den jag möter, är personen ”galen” är jag det med, är personen ”lugn” är jag det med) Dock är kameleont delen helt ärlig, det är bara olika sidor av mig. Men den gör det svårare för någon att lära känna mig. Jag försöker att aldrig döma någon för deras val i livet. Jag är bara intresserade av faktiska personer som jag möt på min väg. Jag försöker alltid leva i här och nu, med en målmedveten om framtiden. Jag strävar alltid att tänka utanför ”fyrkanten” Min valda familj och min faktiska familj är väldigt viktiga för mig, jag har väldigt svårt om någon sårar dem eller när dom inte mår bra!

Sen kan Jag kan vara intensiv ,impulsiv, framåt, rak person som säger vad jag tycker och känner ,det är inte alltid bra... De kanske var lite av vem jag är...

Skönt att skriva av sig lite tankar…